Jag kunde inte sova igår. Ibland oroar jag mig så mycket för olika saker att jag blir alldeles tokig. Igår låg jag och tänkte på hur lite man vet. Till exempel så vet man inte när man ska dö och hur det kommer vara när man väl gör det. Man går omkring och gör upp planer för vad man ska göra i framtiden, och man planerar som att man liksom aldrig någonsin kommer bli gammal eller försvinna från det här livet, men man kan aldrig säkert veta hur lång tid man har kvar. Tänk om du eller jag blir överkörd av en lastbil idag när vi ska gå över gatan; skulle vi då kunna säga att vi är nöjda med allt vi åstadkommit?
Jag hatar att tänka på att någon gång kommer det vara sista gången för allting. Sista gången vi öppnar ögonen, sista gången vi känner solen värma vår hud, sista gången vi ler mot de vi älskar, sista gången vi drömmer oss bort... Allting har en sista gång, och vi vet aldrig när den kommer.
Visst är det tragiskt?
Allt det här låg jag och tänkte på igår kväll, och sedan började jag tänka på Rufs och mitt förhållande och blev övertygad om att han egentligen inte älskar mig och att han kommer lämna mig. Det är min allra största skräck. Jag är ingenting utan honom, för jag älskar honom så innerligt att det inte ens går att beskriva i ord. Jag hoppas att allt jobbigt vi haft, inte har förstört allt det fina vi hade innan. Jag hoppashoppashoppas verkligen. Jag tror dock att det fina finns kvar, och att det kommer växa sig starkare ju längre tiden går och vi har det bra igen. Snart firar vi ju ett år tillsammans, och det bara måste bli många fler! Jag vill sitta med honom i varsin gungstol när vi är skrynkliga och vithåriga, och se barnbarnen leka på tomten framför verandan... Jag hoppas det blir så.
(Förra sommaren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar