(Jag på aerobicpass på Lanzarote! Var där med jobbet på träningsvecka för massa år sedan.)Vi åker 13.40 imorn så det hinns minsann med träning! Det blir Yoga på morgonen 7.30, och sedan så finns det ett Spinning Medel-pass kl. 12.00 som bara är 40 minuter långt, så jag hinner preciiiis gå på det och sedan speed-duscha innan vi måste springa till tåget. Jag är verkligen superglad för att jag hinner träna, för faktum är att jag blir så mycket gladare, trevligare och säkrare om jag hunnit med ett pass... Jag vet inte varför det är så, men jag antar att även det är rester från ätstörningen. Det ska bli skönt med en dags vila sedan, men just imorgon vill jag träna.
Även om jag känner mig lugn med att våga äta det jag vill när jag är borta, så sitter lite, lite rädsla och oro ändå kvar. Även om jag inte har varit en fullfjädrad bulimiker på länge så har mitt förhållande till mat varit osunt, och det har gett sig uttryck på många olika sätt. När jag varit trött och mått dåligt (hjärtat, låga blodvärden, problem med magen och allt vad det nu är) så har jag "straffat" mig själv genom att trösta mig med mat och överätning. Jag åt godis och snacks varje dag och föreslog/lagade bara skräpmat (hamburgare, pizza etc.) här hemma, och överåt något helt otroligt.
Jag skäms för att jag visade den sidan av mig själv för Rufs, och jag höll även på att förlora honom på grund av det. Vem orkar leva med någon som ständigt är slö, förslappad, ledsen och inåtvänd? Jag är inte sådan egentligen, det har jag aldrig varit. Jag är stark och hälsosam, men den otäcka sjukdomen hade mig i ett så starkt grepp så jäkla länge att jag liksom glömde bort hur man levde när man var frisk. Nu vet jag det igen, och det känns så otroligt skönt!
Hur som helst så känns allt så himla bra nu, och jag vill inte riskera det på något sätt, och därför känns det bäst att träna imorn också. Jag gillar att träna, så det är knappast som att jag behöver tvinga mig till det, om det nu lät så :) Jag drabbas fortfarande av "tjock-och-oduglig-tankar" ibland, men om jag har tränat så är risken för det minimal, och då vet jag att jag kommer vara glad och trevlig hela tiden! Jag vet också att jag aldrig, aldrig mer kommer hamna i varken anorexi, bulimi eller överätning på det sättet som jag gjort tidigare, så tro nu inte det. Jag menar bara att jag vill visa mig från min allra bästa och trevligaste sida imorgon och på onsdag, och därför är det så skönt att få träna innan vi åker!
Dessutom ska det bli riktigt, riktigt skönt med Yoga. Jag är ju utbildad Yoga-instruktör, men jag har aldrig jobbat med det eftersom jag helt enkelt inte fastnade ordentligt för träningsformen. Det har alltid känts för långsamt och tråkigt... Men nu tror jag bara att det är bra för mig, och det är dessutom skönt att få sträcka ut musklerna ordentligt! Vore gött (ja, jag är lite Göteborgare även om jag är född i Sthlm...) om jag kunde bli lika vig som då jag dansade!
Nu: sova. Ska ju upp snart, för fasen! Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar