Det går att tänka positivt. Jag vet hur man gör.

Ibland drabbas jag av tjocktankar. Särskilt dagar som denna, när ingenting verkar gå min väg och allt bara bråkar med mig. Dagar när det är väldigt molnigt på Bullens himmel, helt enkelt. Då gäller det att ta tag i sig själv, hugga de negativa tankarna i ryggen innan de hugger tag i en på riktigt, och det gäller att klura ut vad som är sunda tankar och vad som är rester från den där hemskhemska ätstörningen. När jag står där i duschen, som jag gjorde nyss då tjocktankarna drabbade mig, och klämmer på fläsket som aldrig vill försvinna trots att jag försöker, eller när jag provar jättefinaste klänningen på Lindex i Angered Centrum men inser att den bara får mig att se ut som en väldigt typisk amerikansk medelålders-kvinna och fettet väller över åt alla håll och kanter, det är då det gäller att fokusera och tänka rätt.

Tjocktankarna försvinner inte om jag gräver ned mig själv i tankar på hur ful jag tycker att jag är, de försvinner inte för att jag tänker att jag aldrig kommer lyckas och de försvinner verkligen inte för att jag proppar i mig ännu mer mat för att döva något som inte går att döva på annat sätt än med positiva tankar. Nu sitter jag här med mat upp i halsen (trots att jag inte har ätit så överdrivet mycket egentligen) och är alldeles svullen, men saken är att det gör ingenting! Det gör faktiskt inte det! Inte i det långa loppet iallafall, och det är så fantastiskt skönt att kunna välja att tänka så. Förr i tiden, när jag var fast i ätstörningsmonstrets klor, så hade jag valt en helt annan väg. Då hade jag valt att trycka i mig mat tills magen stod åt alla håll, också hade jag spytt upp den igen för att på något sätt försöka lindra ångesten. Det är en ganska enkel och feg väg att gå. Visst, det fungerar för stunden, men i det långa loppet är det inte värt det över huvud taget.

Om jag inte är nöjd med det jag åstadskommer så får jag helt enkelt kämpa lite hårdare, och jag har faktiskt tur, för jag tycker att kämpandet är ganska så roligt. Jag tycker om nyttig mat, och jag gillar att träna. Att blodtryck och blodvärde spökar (om det nu är det som är problemet) ställer till det en del, men man kan inte göra mer än sitt bästa utefter de förutsättningar man har för stunden. Jag kan göra mer, och jag kan definitivt äta bättre. Kanelknäcke och sådant gottigott hör ätardagarna till, och jag tänker vara hårdare mot mig själv nu. Fast på ett bra sätt. För mitt eget bästa, liksom.

Och det är ju faktiskt så att det ordnar sig. Precis som det står på min tröja på bilden ovanför.