Jag läste en blogg nyss, av en tjej som gjort slut med sin pojkvän sedan tre år tillbaka. Visserligen visade det sig att han inte var hennes stora kärlek och hon hittade sin prins tillslut, men att läsa hennes ord och läsa hennes smärta och sorg tog sig rakt in i hjärtat på mig.
Jag är så jävla rädd. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte älska igen. Jag skulle stå emot allt sådant och vara stark och självständig och "independence" blev mitt ledord. Sedan kom det en snubbe och rev ned alla de murarna och vi delade 2.5 år innan han flyttade utomlands och jag blev kvar. Jag trodde att det var så kärlek skulle vara, att det som jag delade med honom var rätt. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva något större, och när det tog slut trodde jag att jag skulle dö av smärta. Jag flydde från Göteborg och åkte hem till min syster och grät i hemlighet, och än en gång lovade jag att aldrig mer älska. Det gjorde jag inte heller. Inte på riktigt och inte på väldigt länge, men sedan kom Rufs.Med honom gick det inte att stå emot. . Han tog över hela mig och så förstod jag plötsligt att jag faktiskt inte alls visste vad kärlek var. Inte förrän jag träffade Rufs.
Och nu är jag livrädd. Han är mitt allt. Ibland har vi bråkat och nästan gjort slut, och jag har känt mig alldeles förlamad inombords. Alla klyschor blir till sanningar med honom. Han är anledningen till att jag går upp på morgonen, jag kan drunkna i hans ögon, han är hela min värld! Jag är så jävla rädd. Tänk om det tar slut? Tänk om han lämnar mig? Tänk om han träffar någon annan? Tänk om jag inte duger i slutändan?
Jag tror jag skulle självdö om han lämnade mig. Kroppen skulle liksom ge upp av sig självt och jag skulle sluta fungera. Han är mitt bränsle, det som håller mig flytande. Han är min glädje och min allra bästa vän.
Jag älskar honom så mycket att jag tror att jag ska explodera bara av tanken på det. Han är det finaste jag har, och jag vill alltidalltidalltid vara hans. Och det gör mig livrädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar