(Jag vet inte varför bilderna hamnade så konstigt nu... Men kolla bilden på Rufs när han stirrar på en bulle! Han tittade först på bullen, sedan på mig, sedan på bullen igen, och sedan konstaterade han att vi var ganska lika, jag och bullen, så han åt upp den! Haha!)
(Titta här! Världens finaste kille, och han är bara min!!)
Vaknade imorse och var helt död. Dessutom var jag snurrig och "konstig" i kroppen och kände mig alldeles svimfärdig. Ungefär som innan pacemakern. Oroväckande...dags för en koll kanske? Eftersom den slutat fungera en gång redan, så är jag lite nojjig att det ska hända igen... Vill inte opereras på nytt och behöva vila 6 veckor till. Särskilt inte nu när det känns som att jag kommit igång ordentligt med både kost och träning. Det konstiga måeendet håller i sig fortfarande, och jag kanske borde åka till akuten... men ORKA! Nej.
Hur som helst så tog jag och Rufs oss iväg till Ethel's på Linnégatan och åt världens största (och godaste) frulle. Gud så gott det var! Och sjukt onyttigt... men man firar bara 11 månader en gång, så det får det vara värt!! Vi fick yoghurt med acaciahonung och bär, och jättemumsiga scones med krispig yta :)En skiva grovt bröd, brieost, vanlig ost, creme cheese, grönsaker, smör och frukt var det till också, och skinka och salami för Rufs som äter kött. Han fick scrambled eggs (bättre än scrambled hazelnuts, I guess!) och bacon också, och så drack vi apelsinjuice och soyalatte respektive kaffe till. Lyx! Jag är fortfarande mätt som en propp och längtar till spinningen om en timme och 45 minuter.
Mysigt var det iallafall att fira 11-månadersmys, och nästa gång så firar vi ett helt år tillsammans!! Det är så bra att Rufs är precis som jag när det gäller att uppmärksamma sådana saker och fira jubileer och månadsdagar och allt vad det kan vara. Men så är han ju världens bästaste pojkvän också - det finns ingen som är så fin som han! Kärlek!
Det är så skönt att inte tänka bulimiska tankar. Det dåliga samvetet känns så långt borta och även om jag idag har ätit massa saker som egentligen inte alls ska ingå i min dietkost så gör det verkligen ingenting. Det känns bara sunt att jag kan unna mig det när jag faktiskt firar någonting, och det är en skön känsla! För mig har träningen alltid hjälpt mig mycket; när jag tränar så har det liksom känts så bortkastat att äta och kräkas, det blir en sådan enorm dubbelmoral att ta hand om sin kropp genom att träna och sedan förstöra alltsammans igen genom att vräka i sig mat som man sedan kräks upp. It makes no sense. Jag har surfat runt lite på andra människors bulimi-bloggar och jag mår så dåligt av att se hur dåligt andra mår. Jag hoppas verkligen att vårdmöjligheterna kommer bli större för bulimiker (och anorektiker, förstås) och att alla som lider där ute hittar en väg ur det! Det är hemska sjukdomar!
Nu ska jag fortsätta surfa runt lite på nätet, dricka äpplejuice och samtidigt se på "How I met your mother" :) Det är nog en lat söndag idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar