Tankar om döden.

Nu sitter jag och gråter igen. Jag gör det ibland, mest för att jag är så rädd. Livet är så jäkla bräckligt, och det skrämmer mig något otroligt. Hittade ytterligare en blogg om döden, där en ung kvinna förlorat sin man, och jag blir räddräddrädd.

Man planerar så mycket; planerar framtiden och drömmer om hur livet ska vara, man räknar med att få leva länge och vara frisk och få ett sådant liv som man vill ha...det gör väl alla? Även de som förlorar den de älskar mest, eller hur? Man kan inte veta sådant i förväg, händer det så händer det och man kan aldrig vara beredd på det. Det är så hemskt att jag skakar i hela kroppen när jag tänker på det.

Jag tänker på att någon gång kommer vara den sista gången jag håller om Rufs. Någon gång kommer vara sista gången jag somnar bredvid honom, håller honom i handen, känner hans underbara doft eller ser in i hans vackra ögon. Någon gång är sista gången jag hör honom säga att han älskar mig, och sista gången jag får kyssa honom och tala om hur mycket han betyder för mig. Jag klarar inte av tanken på det. Jag är så jävla rädd för döden att jag kan...jag vet inte vad. Det känns som att jag ska dö bara av tanken på det.

Vi människor kastar bort så mycket tid på onödiga saker. Vi bråkar och tjafsar och tittar på tv istället för att umgås och se varandra på riktigt. Jag ska sluta med sådant. Jag ska ta tillvara på varenda sekund, på alla sätt som går. Jag ska aldrig mer skiljas från Rufs som ovänner, eller somna osams för den delen. Om något skulle hända någon av oss skulle jag aldrig förlåta mig själv.

Kan han inte bara komma hem nu så jag får hålla om honom, riktigt, riktigt hårt?

Han brukar säga att vi aldrig ska dö. "Vi ska ligga och hålla om varandra och sedan så kommer vi till Nangijala". Jag vill så gärna tro på det. Kan det inte få vara så?