Nu går jag.

Nu går jag till jobbet. Ännu ett träningspass gick åt skogen och jag orkade knappt cykla 2 minuter i sträck utan att vila ett par sekunder emellan. Vad är det med mig??! Har lovat Rufs att åka till akuten under nästa vecka. Det får nog bli på fredag, alltså midsommarafton, eftersom det är den enda dagen jag är hyfsat ledig.

Sitter för övrigt och stirrar på mitt piano och har kommit på att jag är rädd för musiken. Rädd för att inte duga, för att inte lyckas, rädd för att inte ha någonstans att göra av allt det lyckade om jag nu mot förmodan skulle lyckas. Knäppt va? Det är samma sak med sången som med pianot. Varför ska jag utvecklas ännu mer om jag ändå inte kommer ha någon användning för det? Jag måste alltid ha en tydlig mening med allt jag gör, ibland blir det ett hinder att tänka så. Kanske blir det sånglektion under nästa vecka iallafall, och kanske hittar jag tillbaka till glädjen då. Jag tror att stressen inför sökningarna och besvikelsen över att inte komma in satte djupare spår än jag först trodde. Fan också.

Jag ska sluta vara negativ snart. Max två dagar till i deppträsket, jag lovar. För övrigt blir det ännu en bar och en Brämhultsjuice till lunch idag, och frukosten var den samma som igår. Middagen blir nog också likadan, men det ska inte bli några pickles som deppmat på kvällen. Min mage gillade inte det, det är nog därför den strejkar idag. Är tokigt uppblåst och konstant mätt. Nu: jobba. Hej på en stund.