ANOREXI/BULIMI

Jag fastnade på ett gäng pro-ana/mia sidor och jag blir så jävla ARG; FRUSTRERAD och LEDSEN!!! Den ätstörda delen i mig förstår fortfarande önskan om utstickande höftben och framträdande nyckelben, men jag vill verkligen inte ha det. Alla flickor och pojkar som plågas av de här hemska sjukdomarna, jag vill bara hjälpa dem allihop. Vad är det som är så åtråvärt med ett liv i förnekelse? För det är ju det det egentligen handlar om. Man förnekar sig själv att leva, man förnekar sig glädjen i att njuta.

Anorexi och bulimi tar upp så otroligt mycket tid, det tar upp ALL tid när man är riktigt inne i det. När jag var som sjukast så var det det enda som existerade, och inget annat spelade någon roll. Jag var 163 cm lång och vägde 39 kilo, och jag såg mig själv i spegeln och såg att jag var tjock. All min energi gick åt till att planera vad jag skulle och inte skulle äta, hur många kalorier jag skulle kunna bränna och hur jag skulle kunna lura alla omkring mig att jag mådde bra. Jag tränade tills jag stupade och förnekade mig själv att träffa mina vänner tills jag var "smal nog". Sedan, när bulimin tog över, satt jag hemma och hetsåt dagarna i ända och beställde hem mat för att jag var rädd för att någon skulle se mig. VAD ÄR DET FÖR LIV??!

Ett liv med ana/mia är innehållslöst; där existerar ingen kärlek eller glädje eller gemenskap. Det är bara ett svart jävla mörker och siffror på vågen som alltid är alldeles för höga oavsett vad de visar.

På nätet finns så många sidor som lurar folk rakt ned i fördärvet och det är hemskt! Hemskt, hemskt, hemskt. Alla människor förtjänar att tycka om sig själva, oavsett hur deras kroppar ser ut, och mat är livsnödvändigt. Så är det.