Inget glatt inlägg.

Jag är en ganska energisk person. Egentligen. Jag har kastat bort nästan halva mitt liv på en dum ätstörning som varit det enda jag brytt mig om och det enda jag levt för, och nu när det helvetet är över så vill jag leva till max. Varje dag, varje minut och hela tiden.

Jag vill ha äventyr och kärlek, bus och upplevelser, jag vill kikna av skratt och ibland darra av rädsla. Jag vill känna kroppen arbeta och hjärnan tänka och fundera. Jag vill leva, helt enkelt. Alla de där sakerna som jag trodde att jag aldrig någonsin skulle våga eller klara av, som att ta körkort eller börja på högskola, eller komma ut och resa och se världen, eller hoppa bungy jump och klättra i berg...allt sådant vill jag göra nu och jag vill samla på mig en hel hög med minnen tills den dagen jag blir gammal. Nu vill jag nämligen bli gammal, till skillnad från förut när jag var övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde 25. Varje ny dag är full med överraskningar och möjligheter bara man öppnar ögonen och är villig att kasta sig ut och ta chansen, det är något jag har lärt mig nu. Det tog mig 12 år, men nu har jag lärt mig, och jag är mer än villig att ta hela livet i min famn! Men, ibland känns det så jävla tungt och orättvist. Jag vet att man inte ska klaga och att det alltid finns någon som har det värre och att man ska vara glad för det man har, men ibland måste man få kräkas ur sig lite skit, och det tänker jag göra nu.

Varför hittar läkarna aldrig något fel på mig? Varför är jag alltid så jävla trött? Varför orkade jag ingenting på spinningen idag? Jag höll på att tuppa av redan i uppvärmingen, min mage bråkade med mig och hela kroppen blev som spaghetti redan efter ett par minuter. Jag vilade mer än jag cyklade och i slutet av passet höll jag på att svimma flera gånger. Jag kände på pulsen och den slog inte alls som den borde utan det var dubbelslag och trippelslag och Gud vet vad för slag och jag börjar på riktigt undra om pacemakern verkligen fungerar som den ska. Det slog liksom lock för öronen och jag hamnade i den där underliga "tunneln" precis som för flera år sedan när jag fick de första symptomen på hjärtfelet. Det verkar dock inte som att det bara är hjärtat som krånglar. Vissa dagar är jag så trött så att allt jag gör känns som ett oöverstigligt berg. Jag menar vardagliga saker, som att resa sig från en stol och gå på toaletten, eller klä på mig, eller ta en dusch. JAG HATAR DET!!!

Jag har gjort två gastroskopier och ska göra en tredje, jag vet att jag har haft en blödning i magen men även om de bara hittade rester av den men inget sår så är mina blodvärden fortfarande superlåga. Jag äter vitamin- och järntillskott men inget hjälper. Jag blir bara tröttare och tröttare, mer och mer glömsk och klumpig. Jag känner mig minst 30 år äldre. På riktigt.

Jag vet inte vad jag ska göra. Allting blir lidande pga hur jag mår, och även om jag försöker dölja det och göra det bästa av varje situation så börjar det ta över nu och jag vill inte det! Jag vill orka leva mitt liv, och orka ta tillvara på varje dag. När jag mår såhär blir jag en dålig flickvän, en dålig student och en dålig arbetare.

Jag vill inte ge upp. Jag vill inte sluta kämpa. Jag tror att jag kan få må bra någon gång och leva så som jag vill. Jag vet bara inte hur. Någon som har ett tips?