På begäran: Om min kompis Pacemakern.

(Så här skitläcker var jag precis efter operationen... De sade att man inte skulle ha så ont efteråt, men fasen vad ont jag hade!! Det syns nästan på mitt smått plågade ansiktsuttryck, haha!)

Linda frågade om min pacemaker och varför jag fått den, och jag svarar här istället för att lämna en jättelång kommentar till henne. Det kanske finns någon mer som tycker det är intressant :)

Jag fick min pacemaker inopererad i januari detta året, för att jag har ett AV-block 2, på gränsen till 3. Det innebär att AV-knutan i hjärtat är trasig, och det är den som skickar elektriska impulser från förmaken till kamrarna att det är dags för hjärtat att dra ihop sig/slå ett slag. När knutan är trasig går impulserna inte fram, vilket gör att hjärtat "stannar till" och alltså gör ett uppehåll där det inte slår alls. Det kan vara ett slag eller flera som uteblir, men för att det ska krävas en pacemaker så gäller det att det är många slag på raken som hoppas över.

År 2003 skulle jag flytta från Stockholm till Göteborg, då hade jag haft ätstörningar (anorexi och bulimi) i varierande grad sedan 12-årsåldern, och varit riktigt sjuk i ca 4 år. Jag jobbade som aerobicinstruktör och körde ca 8 klasser i veckan, plus att jag tränade på gymmet och höll igång mycket på andra sätt. Jag började svimma vid flera tillfällen per dag vid den här perioden, men kollade aldrig upp det eftersom jag tänkte att det berodde på stress inför den stora flytten.
En dag åkte jag ambulans eftersom jag fått ett astmaanfall, och jag berättade för ambulanssjukskötaren om mina svimningar. Han tog upp det med personalen på akuten, och de tog ett EKG på mig... Vips så låg jag på hjärtintensiven med telemetriövervakning och fattade ingenting! Där blev jag kvar tre dagar innan jag skrev ut mig själv (jag hade ju klasser att köra!) och de skickade en remiss till Sahlgrenska eftersom jag snart skulle flytta. De hade hittat någon form av blockering i hjärtat som de ville undersöka vidare. Jag fortsatte svimma i tid och otid, och kunde falla ihop när som helst. På gatan, medan jag instruerade, på tunnelbanan...överallt!

Jag flyttade, men kallelsen till Sahlgrenska uteblev. Efter ett tag minskade även symtomen och jag glömde bort det hela. Jag var ständigt trött och kände mig aldrig utvilad, men jag tänkte att det nog berodde på att jag hetsåt och spydde så ofta.
För ca 2 år sedan började symtomen komma tillbaka. Min trötthet blev alldeles extrem och jag minns knappt något av den perioden förutom att jag ständigt var yr och det kändes som att jag gick runt i ett vacuum. Jag gick till läkaren och han startade en massiv utredning där man tog alla tänkbara prover. Jag hade jättelågt blodvärde och fick järntabletter, som inte hjälpte. Mina svimningar kom tillbaka, fast mer sällan än då jag bodde i Stockholm, och eftersom jag hade ett stressigt jobb vid den tiden tänkte jag att det nog berodde på det. Jag fick göra ett 24-timmars EKG men fick aldrig höra något om vad det visade. Tillslut orkade jag inte bry mig längre, så jag bet ihop och låtsades att allt var bra. I höstas blev jag snabbt sämre. Svimningarna kom tillbaka med världens fart och jag orkade plötsligt inte göra någonting. Jag kände mig 50 år äldre och det kändes liksom som att hela kroppen höll på att ge upp. Jag var yr och snurrig och trött, och rätt som det var föll jag ihop och svimmade. Att träna, som jag älskar, var det inte tal om, och jag gick upp massor i vikt. Jag kontaktade samma läkare igen och han gjorde om alla tester. Mina blodvärden var fortfarande låga, och även blodtrycket. Jag fick diagnosen glutenintolerans (??) och slutade äta gluten, men det hjälpte inte. De undersökte min mage och mina tarmar och hittade rester av någon blödning, så jag fick nya järntabletter som inte heller hjälpte.

En dag åkte jag in akut till Sahlgrenska. Jag var så trött och yr och kände att hela livet sprang ifrån mig och jag orkade bara inte längre! På Sahlgrenska fick vi tjata oss till att få träffa en hjärtläkare, eftersom jag misstänkte att det var där felet satt (jag kände att hjärtat slog underligt) och han pratade med mig i fem minuter innan han lade in mig på intensiven. Där låg jag i fem dagar med telemetriövervak, men givetvis så hittade de ingenting... (Eller ja, först sade de att de hittat ett AV-block och att jag skulle få en pacemaker, men sedan ändrade de sig plötsligt... Kompetent, eller hur?)

Jag blev hemskickad men fick en remiss för ett nytt 24-timmars EKG, och då minsann, då hittade man grejer!! Läkaren ringde ett par dagar innan jul och jag grät av lycka när han berättade att jag skulle få en pacemaker och att de hade hittat felet! Han sade också att han klart och tydligt såg blockeringen på alla de tidigare 24-timmarsundersökningar man gjort, så jag vet inte vad det var för praktikanter som analyserat dem tidigare...
I början av januari opererades jag, och nu sitter den lilla dosan där den ska. Jag var vaken under operationen och fick värsta panikattacken, och givetvis hoppade elektroderna snett så de blev tvungna att göra om operationen ett par dagar senare... Men nu verkar den fungera iallafall!

Troligtvis är det på grund av bulimin jag fått mitt hjärtfel. Om man kräks ofta (jag gjorde det flera gånger dagligen under ca 8 års tid) så förstör man elektrolytbalansen i kroppen, vilket i sin tur påverkar elimpulserna i hjärtat och kan förstöra AV-knutan. Det är så jag har förstått det iallafall. Jag skulle överleva utan min pacemaker också, iallafall som det är nu, men man kan ju inte veta vad som hade hänt i framtiden om de inte hade upptäckt felet.

Jag tycker inte synd om mig själv, inte på något sätt, men jag vill INTE att fler ska hamna i den situationen som jag har gjort. Därför blir jag så jäkla arg när jag ser "pro ana/mia"-sidor på nätet och läser om hur unga tjejer (och killar) kämpar sig rakt ned i fördärvet. Det är inte värt det, jag lovar!

Nu ska jag sluta skriva, ni har nog ont i ögonen av all läsning vid det här laget :)
Har ni några frågor så fråga, jag lovar att svara på ALLT!