Ibland blir jag lite extra kär. I Rufs, alltså. Som när jag kommer hem från jobbet och han vaknar, och ligger där bland ihoptrasslade lakan med håret som ett stort virrvarr runt huvudet, och han är alldeles sömnigt varm och tittar yrvaket på mig. Då blir jag lite extra kär. För att han är så fin. Och för att jag fortfarande blir chockad över hur fin han är, efter mer än ett år tillsammans. Det liksom pirrar till någonstans vid hjärtat, eller om det är i magen det pirrar? Det är nog lite varstans faktiskt. Kärlek i hela kroppen.
Jag tror att allting alltid kommer lösa sig, så länge det är han och jag. Inga berg i världen är för höga för att bestigas, så länge vi är tillsammans.
Det är smått fantastiskt, faktiskt.
1 kommentar:
Får jag citera dig på min blogg?
Du inspirerade mig till att fortsätta bergs-metaforen. Men jag tror jag behöver en del av ditt inlägg som inledning till mitt psykotiska utsvävande, för att folk ska förså någorlunda vad jag snackar om =D
Och du, det är tamejfan in "smått fantaskiskt". Det är sjukt vidunderligt! Jag tror faktiskt inte många människor hittar DEN personen. Så man borde kanske tacka livet lite extra varje dag.. hmm, eller nåt. Jag ska nog börja med det höhö!
Skicka en kommentar