En historia om ett par prickar.

(En av alla hetsätningskassar jag handlat hem, som bidrog till de där prickarna. Bilden är från 2005 eller 2006 skulle jag gissa på.)

En sådan har jag fått. Eller ja, flera stycken faktiskt. Betalningsanmärkningar, alltså.

Jag vet inte riktigt hur det kunde gå så illa, eller varför jag inte tänkte mig för mer än vad jag gjorde. Jag har ju egentligen alltid haft pengar så jag klarat mig. Egentligen. Men nu sitter jag här, med flera betalningsanmärkningar, och börjar faktiskt känna av att det är riktigt jobbigt att ha dem i bagaget.

Det är så mycket jag inte får göra, så mycket som man faktiskt behöver göra för att leva någorlunda normalt. Jag får inte ta några lån, jag kan inte få någon lägenhet i första hand, jag får inte låna pengar till att köpa lägenhet, jag kan inte handla någonting på faktura, jag får inte skaffa mig något abonnemang, jag får inte ens ha ett vanligt visa-kort utan kredit på! Visst, jag har inga planer på att köpa lägenhet eller handla saker på faktura de närmaste åren iallafall, men det vore fint att kunna teckna ett mobilabonnemang, eller få ha ett eget visa-kort. Jag har haft vänner som ställt upp och stått på abonnemang för mig, och jag har alltid betalat till dem i tid så ingen har råkat illa ut, men nu har jag inte den möjligheten längre och allt blir mycket tuffare.
Nu mera betalar jag alltid mina räkningar i tid. Jag tror faktiskt inte att jag varit sen med en enda räkning sedan jag fick den där sista anmärkningen för strax över ett år sedan, och jag har inga skulder kvar heller. Visst, jag är slarvig med pengar och ganska dålig på att spara, men jag gör aldrig av med pengar jag inte har så att det går ut över mina räkningar, och även om vissa som står mig nära verkar tro att jag skiter i allt och inte har någon som helst koll så är det faktiskt inte så. Jag har ganska bra koll på mina pengar, även om jag inte alltid visar det.

Hur som helst så fick jag de där betalningsprickarna för att jag mådde dåligt. Ja, jag vågar faktiskt påstå att det var så. Det är ju ingen ursäkt, men om man lägger hela lönen på mat som man sedan kräks upp, istället för att betala räkningarna, så gör man det inte för att man är frisk i alla fall!

Jag har aldrig kommit efter med hyran eller så, men jag slarvade med andra räkningar och sköt upp betalningar så att jag kunde hetsäta mer, och jag intalade mig själv att det ändå inte spelade någon roll eftersom jag skulle dö innan jag fyllde 25.

Nu är jag 25, och jag är allt annat än död (även om det ibland känns så på morgnarna), och de där anmärkningarna är ett helvete.

Om 2 år slipper jag dem, men det är 2 långa år, och jag hoppas att ingen annan (som att jag vore den första. Knappast!) gör samma misstag som jag.