Bitterhet och en billig fylla.

Allvarligt talat, jag tror att jag precis snorade sönder mitt balanssinne! Snöt mig och trumpetade i papperet för glatta livet, och så krasade det till i örat och hela rummet började snurra! Nu hör jag inget heller. Och allting lutar åt vänster. Snacka om billig fylla. Heh...

Vi är hemma i Götet igen och Rufs ligger i sängen och är underbar. Jag ska göra honom sällskap så snart jag kan andas genom näsan igen. Just nu är det där med andas genom näsan dock väldigt omöjligt, för det är totalstopp. Jag hatar att vara sjuk. Usch.

Vågen står på 68.6, vilket iofs var ganska väntat med tanke på att jag levt på glass och varm choklad de senaste dagarna. Och hotellfrukost. Nyttigt värre. Eller inte. Hur som helst så blir jag så frustrerad. Frustrerad och bitter. Om du inte orkar ta dig igenom ett långt och bittert ordbajseri så bör du sluta läsa nu, för det är just ett sådant jag tänker bjuda på. Om så är fallet är du välkommen tillbaka imorgon, för då ska jag nog försöka vara lite mer positiv igen...men just nu orkar jag inte.

Jag har kämpat mot min kropp hela livet. Jag har hatat den, skurit i den, slagit på den, svultit den, tränat den trots infektioner och skador och jag har alltid, alltid drömt om att en dag få älska den och om att få forma den som jag vill. Nu har jag slutat behandla den så där illa, och jag försöker tycka om den och vara snäll mot den så att vi kan samarbeta istället. Den är ju liksom jag, och jag är den, och det går inte att ständigt vara ovän med sig själv.

Jag tränar ganska mycket, 4-5 ggr i veckan, och ibland blir det hårdare och ibland ganska soft. Jag äter så bra jag kan just nu, och jag kan otroligt mycket om näringslära och hur kroppen fungerar så det är liksom inte där problemet ligger. Det handlar inte om att jag inte vet hur man ska göra. Jag äter alltså så bra jag kan, och tränar varken för lite eller för mycket, men ändå så känns det som att kroppen motarbetar mig.

Jag kan inte smälta maten, magen svullnar upp till graviditets-size och jag kan inte känna någon fysisk hunger mellan varven, mina armar och ben svullnar upp och det gör även ansiktet, jag är som förlamad på morgnarna och kan knappt komma upp ur sängen. Jag har ingen energi till saker som är viktigt längre, och det är nog det värsta.

För mig har livet kretsat så mycket kring mat, vikt och träning, och nu vill jag inte ha det så längre. Mat, vikt och träning kommer alltid vara centralt för mig men det är för att det är ett av mina intressen och jag tycker det är roligt, och inte för att jag är sjuk. Det finns så mycket annat i livet som också är viktigt och som också ska få ta plats, så jag vill få fokusera lagom mycket på varje viktig sak. Men, när kroppen känns så här så går inte det! Det känns liksom som att något är fel inuti; som att kroppen har tagit så mycket stryk av alla ätstörningar att den har åldrats flera årtionden, medan hjärnan är kvar där den bör vara. Det är en otäck känsla och jag tycker inte om den.

Jag får inga resultat, varken i vardagsork, vikt, utseende eller något annat. Jag blir bara pluffsigare och tröttare hela tiden. "Jaha, hon äter för lite" tänker ni säkert nu, men det gör jag inte. Jag ligger ganska lagom i energiintag, så det borde faktiskt hända saker, men det känns som att kroppen bara vägrar. Och då vill man bara ge upp. Det känns som det inte är någon idé alls.

Men jag ger inte upp! Jag är nämligen vädur till stjärntecknet och en envis jäkel, så jag bankar skallen blodig tills jag antingen faller ihop eller går segrande ur slaget. Vad ska man annars göra? Nej, jag ger inte upp, men jag blir trött och bitter och fruktansvärt förbannad. Det var nog mest det jag ville säga, egentligen. Imorgon ska jag till läkaren 10.15. Håll tummarna för mig då.

(Imorgon får ni även se bilder på Madonna, tagna på riktigt nära håll!)