Kärlek.

Jag hade tänkt skriva om hur pissig den här dagen är, och om att jag faktiskt inte gick på BodyPumpen för att jag hade sådan grym huvudvärk, och om att det gick åt skogen på jobbet idag, och om att jag vill ha vanliga lektioner i skolan den här veckan istället för köksvecka, och om att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv, och om att jag hatar min dubbelhaka och min sladdriga mage, och om att jag bara vill bli vältränad någon jävla gång och om att jag så gärna ville sköta kosten idag men verkligen inte orkade när ledsenheten tog över och jag tröstade mig med en bit choklad (eller ja, ett par bitar...). Men, jag tänker inte skriva om de där sakerna. Istället tänker jag skriva om något fantastiskt, och något som jag ibland glömmer bort mitt i allt vardagskaos och känslotrassel. Och det där fantastiska, det är att jag faktiskt har det väldigt, väldigt bra. Jag har kärlek, och det är viktigare än allt.

Min Rufs, han är verkligen fantastisk. Varje kväll så kommer han och möter mig vid jobbet, trots att det är svinkallt ute och han får gå ganska långt så kommer han ändå och möter mig. Han gör ofta så när jag kommer hem, går och möter mig vid spårvagnen eller bussen.

Han är den enda jag kan vara mig själv tillsammans med. Riktigt mig själv, alltså. Sådär galet avslappnad så att man inte ens tänker på att man finns, utan man bara är och finns till och gör som man känner för, utan att riktigt bry sig. På ett bra sätt alltså, inte på det där "viharvarittillsammanssålängeattvislutatbryoss"-sättet.

Han är min bästa vän, och det finns ingen jag kan ha så jävla roligt med som honom. Och det finns ingen jag kan bli så arg på heller, för den delen, men även om vi bråkar så finns kärleken alltid med i bakhuvudet, och de hårda orden betyder egentligen inte ett skit i längden.

Han är den enda personen jag vet att jag vill ha i mitt liv för alltid, den enda jag kan tänka mig att vakna upp tillsammans med varenda morgon, den enda jag kan tänka mig att säga godnatt till varenda kväll, den enda jag aldrig kan se mig mätt på och den enda famn jag längtar till.

Han är den jag vill dela allt med.

Han är den enda jag vet som skulle stå ut med mina humörsvängningar, min blodbrist-trötthet och min tankspriddhet. Och han är den enda som kan få mig att känna mig riktigt vacker och älskad.

Och när jag tänker på allt det, så gör det faktiskt inte så mycket att den här dagen har varit skit.