På botten.

Det är där jag befinner mig just nu. På botten. Livrädd men samtidigt sprudlande glad, och det är en kombination som gör mig galen! Fast jag tror rädslan börjar ta över, och på ett sätt känns det bra - då vet jag vad det handlar om. Och nej, det handlar inte om mat, kropp eller siffror på vågen, det handlar om saker som ligger bra mycket djupare än så.

Vad ska jag göra med mitt liv? Ska jag bli journalist eller sjuksköterska? Ska jag inte bli något av dem, utan något helt annat? Varför hittar läkarna aldrig något fel på mig? Varför går tiden så fort den här hösten, när den gick så långsamt för ett år sedan?

Men egentligen är det inga av de frågorna som verkligen spelar roll, för frågan som snurrar runt, runt i mitt huvud precis som en gammal LP-platta som hakat upp sig är - hur länge kommer han att vara min? Hur mycket har jag förstört? (Okej, det var två frågor...)

Förlåt mig, imorgon är jag pepp igen. Det lovar jag. Just nu vill jag mest vara liten och sårbar och krypa ned under täcket och somna till Rufs lugna andetag. Han finns. Just nu finns han faktiskt. Och han finns hos mig. Godnatt.